I Sverige, och många andra länder, är ansvaret för finanspolitiken och penningpolitiken uppdelat mellan regeringen och Riksbanken. Regeringen ansvarar för finanspolitiken och Riksbanken för penningpolitiken. Tillsammans bedriver de så kallad stabiliseringspolitik vars mål är att dämpa konjunktursvängningar.

Staten bedriver sin finanspolitik genom den offentliga sektorns utgifter och inkomster. Genom att till exempel ändra skatter och avgifter, eller öka eller minska bidrag och investeringar, påverkas efterfrågan på varor och tjänster i ekonomin och därmed också priser och sysselsättning. På så sätt kan regeringen genom sin politik stimulera eller strama åt ekonomin.

Vid lågkonjunktur kan staten till exempel sänka skatter och öka bidragen till hushållen. Eller så kan man öka statsbidragen till kommunerna, för att undvika att folk sägs upp. Dessutom finns så kallade automatiska stabilisatorer, till exempel arbetslöshetsersättning, som inte kräver något aktivt politiskt beslut, vilket bidrar till att dämpa konjunktursvängningarna.

Penningpolitik handlar om hur mycket pengar som ska finnas i en ekonomi och hur hög räntan ska vara. Riksbanken, som är oberoende, har i uppdrag att sköta penningpolitiken, och Riksdagen har beslutat att målet för svensk penningpolitik ska vara ett fast penningvärde. Utifrån det har Riksbanken bestämt att inflationen, den allmänna prisökningen, ska vara två procent per år, vilket man styr genom att höja eller sänka räntan. Det svenska inflationsmålet infördes 1993 och sedan det infördes har svensk inflation kommit ner på mycket lägre nivåer än tidigare.

Men varför är ett fast penningvärde och en stabil penningpolitik viktigt? Jo för att skapa förutsägbarhet och stabilitet för ett lands ekonomi, så att privatpersoner, företag och andra aktörer vet vad som gäller och vågar ta beslut för framtiden. En stabil penningpolitik underlättar för människor och företag att ta beslut, så att de vågar investera och företag vågar anställa.